Djupa dalar och höga berg

Kom relativt nyligen hem från den hittills längsta bergsvandringen i Kerry med UCCMC (University College Cork Mountaineering Cult...jag menar Club). Nio timmar spenderade vi med att mödosamt ta oss upp, sjungande (och i mitt fall spelandes på min mungiga) vandra från topp till topp och till slut i annalkande kvällning ta oss ner. Totalt vandrade vi över 20 kilometer och (*försöker minnas*) åtminstone fem sex bergstoppar! Absolut fantastiska vyer så gott som hela tiden tack vare det fina vädret. Vi fick faktiskt inte mer än ett par droppar på oss. Och med tanke på landet jag befinner mig så kan det kallas ett jäkla mirakel. Höjden över havet var i stil med det vanliga 700 nånting meter.

Övre bilden:Utmattade UCCMC:are pausar på vägen upp till den andra eller tredje toppen.
Nedre bilden: Sydkoreanen Don-Gil gjorde en Sissi i ett träsk uppe på berget och måste bli räddad.

Förra veckans vandring var min hittills högsta. Mount Brandon i Dingle var närmare 1000 meter. Inte för att de tusen metrarna kändes speciellt svåra. Det är inte direkt höjden över havet som avgör svårighetsgrad, mer hur brant det stupar, väderförhållanden och om Ruari tänker skuffa mig ner i gyttjan mer än en gång.
De facto så kändes Mount Brandon välldigt mycket som att vara tillbaka på mammas gata för hela berget var nästan totalt snötäckt. Irländare slipprade och slirade omkring, jag traskade an som om jag aldrig gjort annat än hållit fötterna stadigt på hal snö..."This is probably just like a walk through Helsinki for you?". "Well, as a matter of fact it does resemble the weather conditions back home".

Övre bilden: Nej det är inte alperna, det är ryggen av Mt.Brandon med en drös glada UCCMC:are
Nedre bilden:Min snöiga känga med de fantastiska vyerna från toppen av Mt.Brandon i bakgrunden

Den sista brantaste biten av vägen upp tog oss en dryg timme eller så. Vägen ner däremot tog oss typ tio minuter eller så. Jag säger då det, få syner är mer underhållande än den av ett gäng irländare som glider ner en brant bergssida på sina rumpor samtidigt som de utropar höga skri av förfäran och förtjusning varje gång de håller på att glida ner för ett stup.

Shit, det här blir nu ingen ordentlig ordningsföld i mitt flamsande, men jag bara måste berätta om en incident som hände under dagens vandring. Där kommer vi ett gäng mountaineers utrustade till tänderna i polyester, fleece och GoreTex rantandes längs en bergsrygg 700meter upp och anser att vi är liksom det coolaste som finns när vi mitt i allt ser en konstig krum figur en bit framöver. "Probalby a farmer". Uppe på ett berg??? När vi kommer närmare ser jag att det är fråga om en sliten gammal gubbe och hans hund. Gubben är klädd i gröna gummistövlar (gummistövlar kallas för övrigt "wellies" här), slitna byxor kavlade upp till knäna och en söndrig rock som han har knytit ett blått snöre runt för att den ska hållas fast. Han stöder sig på en knotig käpp och viftar och hojtar nåt åt oss när vi närmar oss. Med vinden vinandes måste vi vara ganska nära innan vi hör vad han försöker säga. Nåh, för min del spelade det inte så stor roll för trots att han stod helt intill mig så uppfattade jag typ ändå inget av vad han sa. Som gammal orginal som han är så talar han förståss med stark irländsk brytning som irländare själv ibland inte ens förstår.
Han viftar me sin käpp, sluddrar nåt konstigt och klämmer sedan lite på Marie och undrar om hon inte fryser så tunt klädd som hon är(hon har på sig nåt som enligt beskrivning troligtvis garanterat håller en varm, torr och tuff på en gång och som garanterat inte är tjockare än halv centimeter och som garanterat kostar mer än vad det är värt). Jag kan inte hjälpa att jag tycker att hela siutationen är så absurd med den här slitna gubben som inte verkar ett dugg bekommen av de hårda vindarna trots sina slitna kläder medans vi säkerligen kunde ha bekostat en hel afrikansk skolbyggnad för en fjärdedel av vad vi tillsammans satt ut på vårt Helly Hansen LowePro North Face fjantteri. Och för honom är det som vi skulle kalla "hard core mountaineering" bara en normal dag av fårfösande. "Got to get them down on the right side, enjoy your hike laddies!". Gotta love them Irish people!

Jo, om någon undrar så har jag faktiskt gjort annat under de här veckorna utöver att lalla runt på berg. För två veckor sedan åkte vi med International student society på en resa till Gallway. Vi besökte fantastiskt spektakulära Arann islands och cliffs of Moher. Själva staden spenderade vi inte mer än typ ett par timmar i. Och som en lustig detalj kan jag tillägga att jag numera firar min irländska födelsedag den 1.3...fråga mig inte varför....

Övre bild: Crystal och jag i Gallway
Nedre bild: Mamma kommer så att få sydäre när hon ser den här. Jag bara chillar lite vid ett klippstup vid Arann islands. Inte var det bara typ ett 30meters fall ner till vattner nedanför...

Shit nu orkar helt enkelt inte mina fingrar mer. Jag är helt enkelt alldeles för utmattad för att hålla mig vaken längre. Får ta och berätta mer om irländska eskapader i ett nytt blogg inlägg en annan dag.

Light up, all ye faithful! St Paddy's day is approaching!

*BIIP* Temporary out of service!

Bara så ni vet så lever jag trots att jag inte uppdaterat blogg nu på en tid. Och nån uppdatering är inte att vänta på en tid p.g.a att annat som ockuperar mina tankar. Men lovar att uppdatering kommer inom kort. Med bilder! Har nämligen skaffat en vacker Nikon P80 som fångar irlands sanna skönhet. Så håll ut, den som väntar på nåt gott...