And that's that!

Det här är mitt sista inlägg i den här bloggen. Här tar utbytesäventyr slut och sommarskoj börjar. Tack till alla som faktiskt läst, hoppeligen är ni inte alltför sura på att jag slösat dyrbar tid av ert liv. Ber också om ursäkt att bloggen som skulle handla om allt festande och drickande blev en hiking/climbing blogg istället.

Utbytet har varit...shit...försök nu sen sammanfatta fem månader av allt...det har varit allt och mer av vad jag någonsin kunde förvänta mig. Har sett det mesta av syd-västra Irland, platser som vanligt folk aldrig ens tänkt sig på att söka sig till, och det allt tack vare UCCMC. Klättring vid Atlantkusten med vågors brus i öronen och saltvinden som river och sliter medans fingrarna krampaktigt kämpar för att hålla i den där lilla sprickan i den nästan vertikala klippväggen...

Jepp, det var en go bit ner. Och det var ganska brant. Och det var förbannat kul! Old Head, Kinsale.

Utsikten från Old Head, Kinsale var jag klättrat ett par gånger är alldeles fantastisk!

...Har alltså spenderat stor del av post-tent tid med att utomhusklättra. Och eftersom Irlands syd-väst kust tack vare kombinationen sedimentsten och vågerosion har fantastiska klättringsklippor så är det alltså till kusten som man söker sig. Vid Dun Seanna, Dingle fanns inte bara den bästa klättringsklipporna utan även de vackraste vyerna, den finaste sandstranden och en perfekt plats för valskådning. Efter simtur i Atlanten simamde tre flasknosdelfiner förbi var vi just hade plumsat omkring. Härligt! Tyvärr inga foton på delfiner men en bild på en mycket seriös Conor mitt uppe i valskådande...

Conor med kikare i högsta hugg. Klättrare i bakgrunden. Dun Seanna, Dingle.

...med lite av Irlands gröna vyer i bakgrunden. Märkte här om dagen att av alla miljoner bilder jag tagit så är få av det som man tycker skulle vara det mest självklara fotomotivet: Gröna kullar! Men när allt är rent av löjligt grönt och förbannat vackert så känns det lite som att fotografera sand i öknen eller vågor på havet. Men tro mig när jag säger DET HÄR LANDET ÄR GRÖNT SOM BARA ***!!! man blir nästan blind av att glo på allt det gröna.

Förutom klättrat har jag spenderat tid med att kindpussa hej-hej de få utbytisar som jag lyckades hålla kontakt med. Är mycket otypisk utbytis i den meningen att de flesta av nyvunna bekantskaper är faktiskt lokalt folk. Många åker på utbyte och kommer hem igen utan att ha mer än ett par lokala nya facebook-kontakter (för det är ju facebook som räknas ju!), medans för min del, åter igen tack vare UCCMC, så är det irkkuna som jag säger hejdå åt och kommer mest att sakna och som jag sbolut kommer att återvända till. Rödtottar rules!

Irland tog mig med storm. Och många är ni som gång på gång frågot om jag alls tänker komma hem. Svaret är: jo, men inte för att stanna. Har redan varit i kontakt med ekologer vid UCC om att hoppa på ekologiprogrammet nästa höst. Och har delvis redan fått grönt ljus. Så hoppeligen i september packar jag väskan och ringer Kela och flyttar till Irland FÖR GOTT! (nå för gott är ju ett ganska starkt ord, men ni fattar vad jag menar). Ack, att skiljas är så bitterljuvt...

Men före definitivt avsked (om nu ett sånt följer) så kommer jag nog att dyka upp hemma. Åker nästa vecka (den eflte juni) till Amsterdam, sedan Bryssel, sedan tillbaka till Irland för att val-skåda (nej inte eu-val...) och surfa (nej inte internetsurfa) och sånt annat random tidsfördriv innan jag sedan hoppar på Ryan-kaki-air-plan hem den 5:te juli. Planet landar i tampere halv åtta på kvällen. Så jag är väl i Helsingfors runt elva tiden. Vem kommer på kalja till Loose?

And up she goes! Like a walk in the park (in a 50°angle and with shoes three sizes too small.)

Good days!

Peppu upp i skyn! Jag som förösker mig på att hjula på Inch beach.
Mera bilder på min Flickr (www.flickr.com/photos/vivi_bolin)

Shit! Typ en månad sedan senaste uppdatering. Har spurtat runt som en yr höna och är just nu mitt uppe i tentperiod så sitter inlåst med skoluppgifter hela dagarna, men ända känns det som att jag får ingenting gjort.

Kort, kort redogorelse över vad som hänt sen senast>

Blev kidnappad av UCCMC till Wales. Kort och gott så bestämde de att det är fullt möjligt för mig att följa med dem till Walse trots att jag skulle åka till Norge innan de planerade komma tillbaka till Irland. Eftersom jag var tämligen alkoholpåverkad medans konspirationen planerades var jag grymt medgörlig. Detta hände alltså miss i nassen med avfärd runt två snåret på morgonen. Kvart före två slängde jag ner random saker i en väska och föstes sedan på en buss. Fem timmar senare var jag pa en färja påväg över irländska havet, grym krapula. Väl framme i Llanberis hade krapulan lagt sig, vi stuvade in sakerna i hostellet och begav oss sedan till en fantastiskt härlig utomhus klättringsvägg(Dali's Hole). ö gangen utomhusklättring! Jag var i himmelriket! Utomhusklättring kändes lättare an inomhus. Istället för konstgjorda fjantiga stenar var det äkta bergsvagg med små sprickor och buktningar att ta sig uppför. Helt ljuvligt! Till det fina hör också att utomhusklättringsrutter har lustiga namn. Som ett smakprov kan ges att jag klättrade bl.a Binky Boink Central, Mon Amie och My wife is an Alien.
Nästa dag gjorde vi Snowdon som ar UK's (söder om skottland) högsta berg. Ljuvlig vandring upp med fantastiskt utsikt och stup på båda sidorna om fötterna. Tungan ratt i mun och sa forsöka att låta bli att vingla. En massa härlig bouldering (klättring utan rep) och scrambling (nagot mellan klättring och vanlig vandring när det stupar brant så att man behöver använda händer till hjälp för att komma upp).

Åkte till Norge, blev sjuk i Norge, kom hem och lag död i sangen i en halv vecka. Släpade mig till sjukhus och fick antibiotika och antihistaminer(hade coola röda prickar över hela kroppen). Tack och lov har man local boy, Conor, som var dar och skuffade mig in i rätt byggnad när allt jag formådde mig till att göra var att sitta och se anemisk ut på en stol i korridoren.
En lustig detalj är att till vakio frågorna de frågar på sjukhus här är vilken religion man hör till. I mitt tillstånd kunde jag antagligen ha svarat helt vad som helst(Random God ftw!) men lyckades klämma ur mig ett bestämt "NONE!"

Genast jag blev frisk var det klättring for brinn kära livet igen. Massa nya häftiga rutter på väggen i Mardyke. Har börjat öva på leadclimbing vilket är när man istället för att vara fast i repet via taket endast är fast i personen som säkrar och sedan hakar man själv fast sig i väggen medans man klattrar upp. Det är hemskt mycket tyngre sätt att klättra på eftersom det tar mer tid att haka fast sig själv och så ska man sen hänga där i en arm medans man fumlar med repet, men så är det också sjukt mycket coolare!

Jenny-Li var på besök. Vi firade vappen med skumppa och studentsång och massa "GLADA VAPPEN" som vi skrek i öronen på oförstande irländare. Tillsammans med Conor och Crystal gjorde vi en roadtrip till Dingle (sori, an Dangean som det numera heter på iriska). Vi dansade bland blue bells, åt världens bästa glass i Murphy's icecream bar (jag kände mig som värsta alkkisen när de två smakerna jag föll för var Guinness och Baily's cream :), smugglade oss in i Killarney national park for att kolla in ekar, irlands viktigaste yew tree (idegran) och en grotta mörk och lang och antagligen full av fladdermoss (synd att vi inte hade en detektor med) och dödliga stup. Vi åt picnic i gassande solsken (alla brädne sig förutom jag!) på Inch beach och beundrade vågorna och strandfynd pa Cuomeenoole Strand. Om nån undrar vad det vackraste i irland är så är svaret DINGLE! jag och Tamara har redan pakt på att komma tillbaka nästa höst för att göra weekend away till Dingle som UCCMC gör varje höst. Så har ju Dingle också typ irlands bästa inomhusklättringsvägg som jag helt enkelt CAN'T WAIT att få pröva! ROLL ON!

Jenny gjorde konst i sanden, Coumeenoole Strand, Dingle.

Kolla in bilder från vår roadtrip på min Flickr> www.flickr.com/photos/vivi_bolin

First some general information. I'm NOT going to start translate my blog into English just because some people request it. This is a blog for all the curious people back home who wants to know what I'm up to over here. And the majority of them speaks Swedish. Most of you Irish people(and general other nationalities) already know what's going on over here so no need for me to repeat it for you.

Okej...de va de. Nu kan jag återgå till mitt kära modersmål och börja snacka skit om allt och alla (haha!).

Ber om ursäkt för inaktivt bloggande. Jag är helt tydligen inte bra på att tjafsa om mitt liv för allmänt beskådande. Vet inte ännu om det är en positiv eller negativ sak....

Så vad har hänt sedan senast? Massor och inget. Här är det vår och solen lyser så att alla irländare blir vackert rosa i hudtonen. Varmaste våren de haft på länge säger de. Vissa dagar är så varma att folket söker sig till parkerna för att sola. Inkluderar mig! Hade sista dosen "normal skola" förra veckan. Nu är det läslov fram tills tenterna börjar i maj. Helt underbart! För min del finns det ännu en relativt stor hög skolarbete kvar som skriker om att bli gjorda...suck och stön.

Så följer en redogörelse över irländska eskapader.

Den 17 mars, en tisdag, firades St.Patrick's day i hela irland (och i resten av världen var irländare infiltrerats sig). St.Patrick är irlands nationalhelgon så det är en dag då precis alla, stora som små, utlänningar som irländare, är ute på stan och firar. Påminner ganska mycket om vappen. Alla klär sig färggrant och har fjantiga hattar och lösskägg. Vädret för St.Paddy's var perfekt med solsken och typ 15grader varmt. Perfakt för pussikalja i parken! Darragh, Crystal och jag stack in till stan för att kolla in den årliga paraden, men p.g.a den stora folksamlingen såg vi inte mer än fragment av spektaklet. Sedan slöade vi i parken tills vi upptäckte hur hungriga vi var. Crystals place för mat och sedan frisbee övningar. Resten av dagen-kvällen spenderades med allmänt fylle fjanteri.

Torsdag efter St.Patrick's ordnades club's and societies ball för alla sportklubbar och övriga organisationer vid UCC. Club's&Soc's är en av de mest populära festerna under hela året och förväntnigarna är höga. Till skillnad från våra årsfester är årsfesterna här inte lika formella, vilket passade mig för jag hade verkligen inegn lust att sätta ner en massa pengar på en hellång balklänning. Hittade en supersöt femtitalsinspirerad knälång klänning till ett rimligt pris. Hittade också skyhöga klackar på rea (som om jag inte redan var tillräckligt lång i det här landet) och så en väska i charity shop runt hörnet. Läneg leve lågbudget party outfit!
Själva balen var helt fantastisk! Temat var Charlie and the chocolate factory och de levde verkligen upp till temat! I salen var vi minglade före vi släpptes in i själva festsalen fanns två chokladfontäner, en för vit och en för mjölkchoklad och så jordgubbar, ananas, marshmallows och annat gott som man fick fritt doppa i chokladen. Det fanns också en popcorn maskin, en hattaramaskin, bord fulla med färgranna muffins och massvis med söt skumppa och allt ingick i priset! Salen var prydd med hundratals ballonger och ur högtalarna strömmade charlie and the chocolate factory musik. Det var som att ha dött och hamnat i sötsakshimlen! Resten av balen var mäkta kul; god mat, massa dansande och minglande och en massa nya bekantskaper. En kille sa under sitt tacktal nåt som jag tycker är väldigt passande att citera. "What they say about the 60´s also applies to UCC: If you remember UCC, you weren't there."

Så löjligt glad är man över all choklad. Och kolla hur lång jag är jmf med alla andra!

Annat som jag gjort som är värt att nämna är att jag sett irland vinna finalmatchen i rugby mot Wales. Rugby är en helt tokrolig sport att kolla på. Jag förstår knappt ens hälften av reglerna, men att se muskulösa män rusa på varann och puckla på varann så brutalt som de gör i rugby är helt otroligt udnerhållande. Till skillnad från amerikansk fotboll så har rugbyspelarna inga skydd så det är extra roligt att se dem stöta in i varann för man vet att det verkligen gör ont! Själva matchen var olidligt spännande med bara några sekunder kvar av spelet och en ännu oklar utgång. Men till slut var det irland som tog hem segern, för första gången på 61 år! Hela puben som vi såg matchen i exploderade av jubel och alla ölkranar fick börja jobba på högtryck för att möta efterfrågan av segerstop. En lustig detalj är att när jag och Conor mumsar smörgås i English market en vecka senare så råkar vi sitta rakt bredvid Ronan O'Garragh, ena v de bästa spelarna från irländska rugby laget. Coolt!

Att skolan tog slut betyder också ett slut på UCCMC's bergsvandringar. Den sista vandringen vi gjorde var till the Reeks ridge, en bergrygg som har samtliga av irlands över 1000meter höga berg. Den högsta toppen är Carrantouhill som är 1039 meter. Vandringen är den absolut mest påfrestande eftersom den är skitlång (typ20km)och skitbrant på sina ställen. Vädret var idealiskt för en dag på stranden med gassande sol och så gott som ingen vind, men för att vandra var det nästan för mycket. Alla som gjorde vandingen hade dagen efter antingen en kiva solbränna(om man inte var irländsk) eller så vackert flamberad hy (om man var irländsk). Sällan hade jag trott att jag skulle sakna min bikini på en irländsk bergsvanding. Jag var lite stolt över mig själv över att jag fixade vandringen så väl som jag gjorde. Jag var den andra i vår grupp som spatserade in i puben i slutändan av rutten. De sista kom typ två timmar efter mig. Aldrig har en Guinness smakat så gott!

Paus för att njuta av utsikten på vägen upp till Carrantouhill.

Annat som hänt är bl.a att jag träffat Crystals föräldrar och farmor. Schjysta jenkkin! Pappa Alft bjussade på kalja och jag fick också följa med på turistresa till Blarney castle. Pussade the Blarney stone som är sed att man ska göra (det för tur med sig eller nåt liknande) och spelade mungiga i medeltida slottsruiner. Nu är Crystal och roadtrippar med familjen. Jules flyttade till Dublin för att jobba och Petra är i Tjeckien så ajg är typ den enda som är kvar i Cork...ensam jag är...Eller nå inte riktigt. UCCMC:are är ännu här före de alla åker till Wales nästa helg. Vi gjorde en egen kortare vandring med Brian, Tamara och Maria till Glengarriff igår. Från toppen av Caha mountians såg vi rakt in i Kerry med den svarta konturen av molnomsvepta Reeks ridge mot havet. Tänkte att jag ska ta mig upp Carrantouhill ännu en gång före jag åker härifrån.

Nästa vecka är det min tur att resa iväg. Då bär det av till Oslo och Knutepunkt! Colour me lucky!!!

p.s mer bilder kommer så fort jag laddat upp dom från min kamera.

Djupa dalar och höga berg

Kom relativt nyligen hem från den hittills längsta bergsvandringen i Kerry med UCCMC (University College Cork Mountaineering Cult...jag menar Club). Nio timmar spenderade vi med att mödosamt ta oss upp, sjungande (och i mitt fall spelandes på min mungiga) vandra från topp till topp och till slut i annalkande kvällning ta oss ner. Totalt vandrade vi över 20 kilometer och (*försöker minnas*) åtminstone fem sex bergstoppar! Absolut fantastiska vyer så gott som hela tiden tack vare det fina vädret. Vi fick faktiskt inte mer än ett par droppar på oss. Och med tanke på landet jag befinner mig så kan det kallas ett jäkla mirakel. Höjden över havet var i stil med det vanliga 700 nånting meter.

Övre bilden:Utmattade UCCMC:are pausar på vägen upp till den andra eller tredje toppen.
Nedre bilden: Sydkoreanen Don-Gil gjorde en Sissi i ett träsk uppe på berget och måste bli räddad.

Förra veckans vandring var min hittills högsta. Mount Brandon i Dingle var närmare 1000 meter. Inte för att de tusen metrarna kändes speciellt svåra. Det är inte direkt höjden över havet som avgör svårighetsgrad, mer hur brant det stupar, väderförhållanden och om Ruari tänker skuffa mig ner i gyttjan mer än en gång.
De facto så kändes Mount Brandon välldigt mycket som att vara tillbaka på mammas gata för hela berget var nästan totalt snötäckt. Irländare slipprade och slirade omkring, jag traskade an som om jag aldrig gjort annat än hållit fötterna stadigt på hal snö..."This is probably just like a walk through Helsinki for you?". "Well, as a matter of fact it does resemble the weather conditions back home".

Övre bilden: Nej det är inte alperna, det är ryggen av Mt.Brandon med en drös glada UCCMC:are
Nedre bilden:Min snöiga känga med de fantastiska vyerna från toppen av Mt.Brandon i bakgrunden

Den sista brantaste biten av vägen upp tog oss en dryg timme eller så. Vägen ner däremot tog oss typ tio minuter eller så. Jag säger då det, få syner är mer underhållande än den av ett gäng irländare som glider ner en brant bergssida på sina rumpor samtidigt som de utropar höga skri av förfäran och förtjusning varje gång de håller på att glida ner för ett stup.

Shit, det här blir nu ingen ordentlig ordningsföld i mitt flamsande, men jag bara måste berätta om en incident som hände under dagens vandring. Där kommer vi ett gäng mountaineers utrustade till tänderna i polyester, fleece och GoreTex rantandes längs en bergsrygg 700meter upp och anser att vi är liksom det coolaste som finns när vi mitt i allt ser en konstig krum figur en bit framöver. "Probalby a farmer". Uppe på ett berg??? När vi kommer närmare ser jag att det är fråga om en sliten gammal gubbe och hans hund. Gubben är klädd i gröna gummistövlar (gummistövlar kallas för övrigt "wellies" här), slitna byxor kavlade upp till knäna och en söndrig rock som han har knytit ett blått snöre runt för att den ska hållas fast. Han stöder sig på en knotig käpp och viftar och hojtar nåt åt oss när vi närmar oss. Med vinden vinandes måste vi vara ganska nära innan vi hör vad han försöker säga. Nåh, för min del spelade det inte så stor roll för trots att han stod helt intill mig så uppfattade jag typ ändå inget av vad han sa. Som gammal orginal som han är så talar han förståss med stark irländsk brytning som irländare själv ibland inte ens förstår.
Han viftar me sin käpp, sluddrar nåt konstigt och klämmer sedan lite på Marie och undrar om hon inte fryser så tunt klädd som hon är(hon har på sig nåt som enligt beskrivning troligtvis garanterat håller en varm, torr och tuff på en gång och som garanterat inte är tjockare än halv centimeter och som garanterat kostar mer än vad det är värt). Jag kan inte hjälpa att jag tycker att hela siutationen är så absurd med den här slitna gubben som inte verkar ett dugg bekommen av de hårda vindarna trots sina slitna kläder medans vi säkerligen kunde ha bekostat en hel afrikansk skolbyggnad för en fjärdedel av vad vi tillsammans satt ut på vårt Helly Hansen LowePro North Face fjantteri. Och för honom är det som vi skulle kalla "hard core mountaineering" bara en normal dag av fårfösande. "Got to get them down on the right side, enjoy your hike laddies!". Gotta love them Irish people!

Jo, om någon undrar så har jag faktiskt gjort annat under de här veckorna utöver att lalla runt på berg. För två veckor sedan åkte vi med International student society på en resa till Gallway. Vi besökte fantastiskt spektakulära Arann islands och cliffs of Moher. Själva staden spenderade vi inte mer än typ ett par timmar i. Och som en lustig detalj kan jag tillägga att jag numera firar min irländska födelsedag den 1.3...fråga mig inte varför....

Övre bild: Crystal och jag i Gallway
Nedre bild: Mamma kommer så att få sydäre när hon ser den här. Jag bara chillar lite vid ett klippstup vid Arann islands. Inte var det bara typ ett 30meters fall ner till vattner nedanför...

Shit nu orkar helt enkelt inte mina fingrar mer. Jag är helt enkelt alldeles för utmattad för att hålla mig vaken längre. Får ta och berätta mer om irländska eskapader i ett nytt blogg inlägg en annan dag.

Light up, all ye faithful! St Paddy's day is approaching!

*BIIP* Temporary out of service!

Bara så ni vet så lever jag trots att jag inte uppdaterat blogg nu på en tid. Och nån uppdatering är inte att vänta på en tid p.g.a att annat som ockuperar mina tankar. Men lovar att uppdatering kommer inom kort. Med bilder! Har nämligen skaffat en vacker Nikon P80 som fångar irlands sanna skönhet. Så håll ut, den som väntar på nåt gott...

North Main street

An afternoon by North Main street

Walking down North Main street. Sounds all gather here at this time. As any usual afternoon. It's not what I would call a busy street. The word busy sounds too stressful. It's what I would call a lively street. with the children glaring at the fishes in the window of the pet shop. With the workers all off buying cabbages from the polish food shop. With the old men talking fast in a funny accent buy the hard ware store. And with the old ladies searching bargains in the second hand shops. And with the students hanging in the corner by the sport shop.

Up by the right is Keith's dough nut shop. He's a true sweet heart even if he calls me Bonnie. Down by the side is that falafel joint. The busy looking chef never remembers that I don't like onions, but I always tip him anyway. To the left is the cutest little shop with fair trade clothes. The saleswoman thinks purple is a lovely colour. A bit further down is the book shop that sells hand made note books in leather. when the sales man asked to be forgiven for taking too long with my purchases, I told him: "Don't worry, all we have is time."

And time is all the people skipping, walking, running or gliding down North Main street have. And they know it. You can see it in their faces. In the brief smile or a quiet "scuse me" after doing that little dance after almost bumping in to each other.

I continue down the steet, heading home. I live right off it to the left, right behind the hospital. If you're ever in the mood for a cup of tea on your way to the Gate or the Destillery fields, do pop by. Milk and sugar?

Trasvecka

Har egentligen inte alls tid att blogga nu, men börjar känna arga vibbar från ivrigt väntande fränder så ska ta och ge er en mellanrapport.

Här firar man Rag week. I praktiken är det en veckas långt festande bland studeranden. Det ordnas massor med program av alla tänkbara slag. 90% av programet involverar alkohol och 60% involverar sexfixering. Ett litet urval: tramp ball (klä dig extra utmanande...som om de inte skulle klä sig utmanande nog här), school uniform party (klä dig i skoluniform och gör alla pedofiliska män glada), pimps and hos party (klä ut dig till antingen en hora eller hallick. Kanske de nu kunde få betalt för att de klär sig som de gör?), foam party (sätt på dig en vit t-skjorta, glöm bh:n hemma och blöt ner dig i en massa skum!). Och listan bara fortsätter. Crystal och jag bestämde oss för att gå på skumfest. Mest för att vi aldrig varit på en förut och för att festen, chockerande nog, ordnades mitt på dagen! Vi kände oss minsannn rebelliska när vi klockan tre på eftermiddagen igår, efter lite passligt grundande hemma hos mig, tog oss till festplatsen. Sedan var det skum för hela slanten. Nej, vi hade INTE glömt bh:n hemma, men det tycktes inte spela någon roll, vi var ändå fruktansvärt mycket i blickfånget på festen. Det berodde mest på att festen, av någon mystiskt anledningen, hade stark manlig majoritet.

Efter en ordentlig dos skum var vi rena både utvärtes och invärtes (smakade INTE gott!). Crystal skällde ut poken vid dörren och krävde att nästa gång skulle de ha jordgubbssmak i skummet. Anmärkningsvärt är att vi tycktes rida på någon form av "ge oss saker gratis" våg. Vid narikkan betalade vi för bara en rock, vid baren fick jag rabatt på våra jekkun och dessutom karkki av bartendern för att ta bort smaken av jekkun efteråt (som om jag skulle behöva det). Senare gav han oss också gratis blandis till vår vodka. Efter festen gick vi och köpte dough nuts och fick rabattkuponger av killen som sålde. Kändes nästan som om man tjänade på festen. Nästan...

Vad mer har hänt sedan senast? Ajjo, på söndag så åkte Daniel, Jules, Crystal och jag till Bandon (eller trakten kring Bandon) för att fiska. Vi hade alldeles underbart väder med solsken och runt +6-7 grader. Perfekt för en dag på stranden! Först promenerade vi längs vattenbrynet och utforskade lågvattensfångster. Krabbor, musslor, snäckor, sjögräs, drivved. Sedan satte vi oss bekvämt vid dynerna och åt vår picnic mat. Tillvaron var mäkta underbar med vackra vyer över tidvattnet som sakta återvänder och en solig himmel. Ingen av oss hade mera ork att fiska efter allt frossande så vi bara låg och flabbade åt allt mellan himmel och jord. Sötbrödesdagar och inga bekymmer!

Jag och Crystal gör ett skutt för "happiness".

Måndag gällde sedvanlig klättring vid väggen i Mardyke. Någon jävel hade flyttat på stenarna så min fvoritrutt fanns inte mera kvar! Och jag som inte ens hade klarat mig ända till toppen ännu! Crystal dök även upp, så vi lärde henne bouldra. I jämförelse med henne kan jag säga att jag lärt mig massor under de här veckorna och då var jag precis lika cräp när jag började som hon var. Efteråt hade vi att välja mellan Rag week program, men vi (Dave, Crystal, Norman och jag) tycktes inte direkt pigga på festande så vi drog hem till Crystal för en Heineken istället. Dave och Norman, som både är inbitna klättrare kan inte sluta tänka på sin passion ens för en sekund så de började försöka klättra på Crystals möbler. Sedan började de utmana varann och oss på att plocka upp föremål från golvet med bara tänderna till hjälp. Jag kände mig mäkta oböjlig när både Dave och Norman lyckades plocka upp ett mynt från golvet och jag inte ens klarade av en ask. Skit också! Men i limbo fick de båda tji! Okrönt limbokung jag är!

Tough cookie!

En massa tid har förflutit sedan senast. Jag har faktiskt inte gjort något sådär direkt jättespännande som skulle vara kul att skriva om i en blogg. Men kan ju berätta briefly om random stuff.

Förra lördagen var...intressant. Kvällen tillbringades i Castlewhite, Crystals och Rémis studiekämppä. På plats fanns det gamla vanliga gänget och Darragh (min kämppis) och så en tysk snubbe som ingen av oss träffat förr. Visade sig förståss att snubben var homofob och så fort han insåg att Darragh är gay så kunde han inte sluta fälla spydiga komemntarer. Jag blev himla ilsken. Först fatta jag inte att det var sant, sedan, när jag insåg att det faktiskt är sant, att här sitter han och är spydig mot min vän p.g.a hans sexualitet så visste jag inte hur jag skulle reagera. Darragh ute på tobak, jag och Crystal joinar honom och vi har en utläggning om saken. Jag bestämmer mig för att om han tänker fortsätta så tänker jag be honom gå, för hans beteende var helt oacceptabelt. Så fort vi visar oss inne igen så sätter snubben igång igen. Då klickar det till i mitt huvud. Jag blir förbannad och ber honom , mycket bestämt, att gå. Han sätter till en nollställd blick och låtsas som han inte fattar att han gjort något fel. Jag upplyser honom, med mycket arg ton att jo, han har gjort mycket fel genom att bete sig som en skitstövel mot min vän. Han fattar vinken och avlägsnar sig. Skönt! Nu anser Darragh att jag är hans personliga hjälte. Trist nog så var det en del folk ur gänget som ansåg att jag överreagerade. Det gör mig också upprörd. Hallå! Överreagerade? Det var snarare dom som underreagerade genom att inte göra något åt saken. För att fira vår seger över förtrycket mot sexuella minoriteter så drar Crystal, Darragh, Jules och jag till Instinct, som är Corks egentligen enda gay bar. Härligt ställe! Litet, men mysigt och med härlig dansmusik.

Gissa blev jag milt irriterad när jag söndag morgon hoppar på bussen med Mountaineering club och inser att skitstöveln också är där. Skräp också! Men jag lät inte honom förstöra min vandring, som förrästen var otrolig (igen!). Inte en droppe regn under hela vandringen vilket måste vara rekord! Wow! Och såna vyer! Platsen hette (*kollar upp*) Horse's Glen. Skittuffa vindar uppe på toppen dock, som vanligt. Men även den här gången klarade vi oss ända upp. Yay!
Med på vandringen fanns Daniel, en tysk kille som varit sju år i Norge. Så vi snackade en massa "skandinaviska" ihop. Kemppe moshamt! Daniel skrattade gott åt rumpekrafs, tallefjant och guleböj. Helt vanliga norska ord, juh! Nu på söndag ska vi dra ut på fisketur och kolla om det nappar i Corkvattnen. Det ska bli kul!

Postar pånytt när jag har mer att berätta. Tills dess, ha de moshamt och kolla in Baby Lo på www.pleppo.fi!

Sushi, stilettos och fågelsång

Länge sedan senaste inlägg. Inte mycket har egentligen hänt (iaf inget jag skulle skriva om i en allmän blogg, hah!). Vi har börjat inse det goda i att vara så många nationaliteter inblandade i ett enda gäng så vi utnyttjar det genom att bl.a. kocka för varann nu som då. För en vecka sedan kockade jag min specialare pasta med tomatsås åt folket. Inte direkt typiskt finskt, men det mottogs ändå med stor uppskattning. Sedan dess har Rémi kockat fransk potatisgratäng och nu väntar vi på att Anna, Christoph, Petra eller nån av italienarna skall visa vad de kan vid spisen. Crystal demonstrar Amerika från den bästa sidan genom att bjuda av sin ranch sås när vi är för lata för att kocka och bara beställer pizza.

Oh! På tal om mat så måste jag ju berätta att Cork har guldklimpar att komma med vad gäller restauranger. Den bästa hittills har varit en vegetarisk restaurang på Washington street. Dyr, men väl värt det. Jag åt en delikat jordärtskockssoppa till förrätt och så något som jag inte är helt säker på vad det var till varmrätt. Päronsallad med rucola och hasselnöt med ajoli och så nån form av panerade...rotsak...men vad det än var så var det svinigt gott!
Mitt andra favoritställe är en liten sushi take away som bl.a har vegetarisk sushi för bara 5,50 euro. Mums! Jag tvinagde en mycket motvillig Darragh med mig dit. De flesta irländare tycks anse att grönsaker är något man lämnar kvar på tallriken efter att ha ätit biffen och franskisarna så han visste inte riktigt vad han skulle beställa. Till slut hade vi en stor vegtarisk sushi och en japanese-style noodles som skulle kosnumeras. Men var? Det regnade så vi kunde inte stanna ute. Till slut kom Darragh på att vi kunde gå till busstationen. Mys! Så vi satt och slevade i oss nudlar och sushi och talade om vår "bussresa till Gallway" i ett förösk att vara övertygande för säkerhetsvakterna. Great craic! (=iriska för roligt).

Tänkte att jag, i brist på vilda historier att dela med mig, kunde berätta lite om på vilket sätt Cork och Irland i allmänhet skiljer sig från Finland.

För det första så bygger de inte så höga hus. I alla fall inte I Cork. Visst finns det höga hus, men de flesta är små och söta och byggda vägg i vägg med varann. Och i så gott som varje hörn finns det en pub. Konstigt nog så är det inte så vanligt att de spelar den typiska irländska pubmusiken som jag tänkte att jag skulle höra massor av här. Man måste riktigt söka upp de pubar som har live spelningar av traditionell musik för att få avnjuta den. De flesta pubar spelar samma skräp som spelas på radio. Igår var vi i en pub som hade live musik i form av studeranden som "jammar" trad. irländsk musik ihop (jmf. Bob's bar, tisdagar). De var jätteskickliga. Svårt att tro att det mesta de fick till stånd var mer eller mindre improviserat. Kanske jag borde ta med mig min mungiga och spela med...eller så kanske inte :P

En annan intressant sak är att de kör som galningar! Inte nog med att de kör på fel sida utan de gasar på precis hur mycket som helst och visar ingen respekt för fotgängare. Jag kollar efter bilar minst fem ggr innan jag korsar gatan. Nån av er kanske minns att jag talade om att skaffa en cykel och cykla i stan. Glöm det! Inte ens irländare cyklar för det är för farligt.

En annan sak man får se upp med på gatan är hundskit. Det tycks inte finnas nån lag för att plocka upp efter vovven här. Vilket är kosntigt för tydligen så har de väldigt strikta lagar på vad gäller att spotta tuggummi och kasta cigarettfimpar. Inte för att det heller har nån effekt för gatorna är helt vitprickiga av tuggummi.

Så till det som förbryllar mig mest vilket är klädseln på flickorna. Eller för att vara mer specifik, partyklädseln på flickorna. Känns hemskt att säga det men det bästa ordet för att beskriva det är slutty. Kort, kort, korta kjolar eller klänningar (och inga strumpisar under) och skyhöga stilettos och så förståss massvis med smink och uppfixat hår. Och så ser majoriteten av tjejerna ut en normal kväll ute. Intressant detalj är att trots stilettos så har jag ännu inte stött på en tjej som skulle ha varit längre en jag. De flesta irländare är nånstans där vid axelhöjd på mig. Och det gäller för stor del av männen också. Nåväl, Dani påstod att det kommer att ta mig två månader, sedan ser jag ut precis som de övriga tjejerna (alltså vad gäller klädsel, inte att jag plötsligt skulle krympa). Yeah right. Varför skulle jag, när t.o.m de flesta av männen anser att tjejerna klär sig som "skanky sluts".

Jag förstår inte hur tjejerna överlever? Inte bara kylan (de har inte på sig nåt mycket mer än en liten tröja eller tunn kappa när de går ut) utan också gatorna. Vinglandes fram på sina stilettos mitt i natten...Jag är tacksam över mina maihare och överlevnadsinstinkt som fungerar även efter tre-fyra stop. Och är det mer därtill så tar jag alltid den längre, men säkrare rutten hem (så du kan sova tryggt, mamma). Irland känns tryggt, men oberoende så lönar det sig aldrig att vara blåögd, och det gäller för oberoende av var i världen man befinner sig.

Cork är en väldigt vacker stad. I en dal med två floder som omsluter stadskärnan. I floderna simmar uttrar, måsar (small gull tror jag den heter, inte samma som vi har hemma), änder och i träderna sitter skarvar (som kallas "shags" på engelska, tack Johan!) som stora svarta siluetter. Rödhake, bofink och kungsfågel sjunger under dagen, koltrast förgyller gryningen och kvällen. Alldeles som vår i Finland! Och sådant är klimatet också. Varma atlantvindar gör att det småruggiga vädret ändå känns behagligt. Och visst regnar det så gott som varje dag, men inte som i Finland där regnet kan pågå i timmar i sträck. Oftast regnar det bara en liten stund och sedan kan solen lysa igen. Jag är jäkligt nöjd över att jag slipper uppleva slask och bitande kyla. Vill man ha snö så är det bara att ta sig till högre höjder (senaste söndag gjorde jag en snöängel uppe på en snötäckt bergstopp). Så pilutta er i slasklandet! Här är det vår!

Bilden är från söndagens utfärd till Mahon falls. Tagen av Rémi. (Thanks!)

Höga höjder

Sedan senaste uppdatering har livet mest gått mellan föreläsningar på UCC
och kvällsnöjen i form av hänga med fränder på mysiga pubbar.

Irländare spenderar största delen av fritiden i pubbar. Varje kväll ska det pimplas stouts. För min del började det kännas som dålig dejavú när jag för andra, eller var det tredje kvällen i rad hittade mig själv avrundandes på An Brough (vilket är iriska och betyder "skon"), som är en av de få pubbarna som har öppet efter elva. Så jag blev genast ivrig när Arvis berättade att de skulle sticka på vandring på söndag och att man är varmt välkommen att joina. Skönt med lite frisk luft som omväxling till de kvava pubbarna.

Klockan 8.30 söndag morgon bar det av. En buss fullastad med ivriga outdoor freaks. UCC Mountaineering society är ett aktivt gäng som ordnar vandringar varje söndag och väggklättring två dagar i veckan. De flesta såg tuffa och atletiska ut i sin proffsutrustning komplett bestående av Gore Tex™ -skor, -handskar, -rock, -byxor, -mössa, -ryggsäck, -iPod och -mobiltelefon. Jag kände mig retro med min gamla fjällräven och min raggavstötande snoukkarock köpt hemma på überrea.

Unegfär en timmes bussresa senare passerade vi en skylt som välkomnade oss till Kerry (låter "walking in Cork and Kerry mountains" bekant för nån?). landskapet runt omkring oss övergick från inte fullt så höga kullar till mycket höga kullar till nåt som åtminstone en finne från låglänta Södra Finland kunde kalla berg. Amerikanen som satt berdvid mig påpekade att det är så häftigt med vitt på marken...jag fattade noll...vaddå vitt? Sen förstod jag att hon menade "snön", alltså det lilla ynkliga vita som knappt syntes i gräset. Jag kontrade med ett "uhhuuh....". Bergen som vi skulle klättra upp på var delvis vitfläckiga vilket fick många i bussen att göra små utrop. "Actual snow!", "No, way! That's SO cool".

Lasta ur bussen, vänta medans GoreTex™ folket klär på sig ett extra lager...sedan ett extra lager till...och så ett till...vid det femte lagret verkade de flesta nöjda och vi kunde börja traska. Efter tio minuter kände jag att de tre lager JAG hade var för mycket och öppnade rocken.

Efter ett antal kilometrar var vi vid foten av berget som skulle bestigas. Eller egentligen bergen, eftersom det fanns två toppar. Lustigt nog heter bergen "Paps" vilket på litauiska betyder bröst (Arvis och Enata var ytterst roade). Passande nog fanns det två höga stenrösen på var topp som då alltså såg helt ut som...ja, ni fattar nog. Enligt gammal keltisk tro är bergen också brösten på gudinnan Anu. Så upp upp på tissarna började vi klättra. Relativt brant, men med en hel del buskar som passade bra för att grabba tag i.

Längst fram i bilden: Ineta och Arvis. Bilden tagen av Petra och stulen totalt utan lov. (Thanks!)

Någonstans vid 500m höjd försvårades uppåtstigandet av hagel. En massa hagel, som när vi kom ännu högre upp övergick till en massa snö. Och riktigt hård vind. Kändes riktigt som hemma med en rasande snöstorm och snöbollar som yrde i luften omrking mig när lekfulla irländare tog ut allt av det exotiska vädret. När vi pausade för att äta var jag så utmattad att jag la mig bekvämt i en snötäckt buske och knaprade slött på mina cookies. En kille tyckte det var himla lustigt att kasta en snöboll rakt in i mitt kexpaket. Jag var för utmattad för att hämnas så jag bjöd honom på ett snötäckt kex istället. En tjej påpekade att det var ett väl lamt sätt att hämnas på.
"Oh, but in Finland throwing snow is a part of traditional mating behaviour so I just reckon he likes me."
I nästa sekund får jag en stor näve snö ingnuggad i fejset av en annan kille som varit i Finland och lärt sig rätt teknik. Nästa gång ska jag hålla min stora trut stängd när det kommer till finska traditioner.

Killen som varit i Finland (som för övrigt heter Dave) ville visa upp att han kan en massa om vårt sköna land och att alla andra inte kan ett jota.
Dave: Name ONE famous person that comes from Finland.
Alla andra:........ööööööhhh......
Random typ. Abba..?
Vivi: HELL NO! And thank God for that!
Random typ: Those monsters who won the Eurovision...
Vivi fäller en tår. Oh, Lordi, ni har satt Finland på världskartan. Evigt tacksam jag är.
Övriga namn som dök upp var Mika Häkkinen och Kimi Räikkönen. Ingen nämnde Aalto, Sibelius, Snorkfröken, Snusmumkriken eller Ville Valo. Dave visste de flesta av våra "riktiga" kändisar. Dave är to.m ett stort fan av rågbröd och salmiak. Underbar typ!

Ett antal mycket ansträngande metrar uppåt senare befann vi oss på toppen. De ca. 700 metrarna över havet gav en utsikt som gjorde den hårda vandringen upp totalt värd det. Det dåliga vädret var tack och lov mycket lokalt så vi kunde se över hela landskapet. Alldeles fantastiskt vackert! Irland så som man verkligen föreställer sig att det skall se ut med underbara gröna kullar och sköna dalar. Shit att jag inte ännu äger en kamera. Vi får nöja oss med bilder stulna av Petra från Facebook.

På vägen ner till dalen mellan de två topparna övergick vädret plötsligt till solsken. Det kändes nästan löjligt vackert att traska fram i solskenet i en grön dal med fantstiska vyer på båda sidorna. Som en scen direkt tagen ur Lord of the Rings eller Highlander.

Upp upp igen mot nästa topp (man kan ju inte bara besöka det ena bröstet!). Den toppen var om möjligt ÄNNU blåsigare än den förra. Vi stod och lekte segel med kroppen halvt lutandes över ett stup med vinden bärandes oss. Oh, Jack I'm flying!

Petra med den ena av de två topparna i bakgrunden.

Ner, ner, ner. Skrämma en skock nyfikna får på vägen. Aboslut en miljon euro fiilis. Ytterst sugen på ett stop. Buss till närmaste by. Dricka ett stop. Buss tillbaka till Cork, fortsätta till pubben och ta ett par stop till, men den här gången med dejavú-känslan utbytt mot en känsla av en mycket lyckad dag som verkligen förtjänar belöning i form av Murph's. Och med en ny grupp av härliga bekanta. Och nu har jag bestämt mig för att deras sällskap ska bli rutin för mig. Väggklättring varje måndag och onsdag och vandring varje söndag. Grand!

Ett av de skrämda fåren eller min nya house mate?

Ja, jo, sen måste jag ju, innan jag avslutar, också berätta att vi fått en ny rumskamrat i huset. han heter Darragh, är frisör och helt jättehärlig! Han kom just hem från att ha varit och jobbat i Portugal som frisör på en modeshow. Coolt!

Nu ska jag sova. Nighty night-night!

Första veckan

Under vilken Vivi skaffar sig ett gäng, gör en road trip,
moshar loss och ringer ett mycket nervöst telefonsamtal.

Onsdag
Onsdag kväll skulle det ordnas den första festen för utbytisar. Vi skulle alla träffas på campusområdet för att sedan tillsammans gå till "mysterious location". På plats fanns ca. 150 ivriga utbytisar. Jag står och spanar efter Petra, men det verkar som om hon bestämt sig för att inte dyka upp. Börjar känna mig obekväm bland alla amerikaner så jag bestämmer sig för att ta kontakt med första bästa som pratar engelska med accent. I nästa stund hör jag en kille bryta på franska.

"Hi, are you Erasmus students..?"
"Yeees, we are. Where are you from."
"Finland."

Två av killarna i gruppen blir glada. Tydligen hade de en legendarisk finsk utbytis här under hösten. "He was crazy!"
Den mysiga gruppen människor består av Remi från Frankrike, Cristoph från Tyskland, Enata och Arvis från Litauen, Anna från Polen och Crystal från Iowa. Det råkar sig att Anna också studerar Environmental science, tillsammans beklagar vi oss över att vi inte hittar var och när våra kurser går.
Efter en stund gastar en av arrangörerna nåt om att vi skall nu gå till en pub. En pub? 150 personer in i EN pub? Well, okay then. På vägen snackar jag med Cris, en sympatisk kille från New Jersey som inte vet ett skvatt om Finland. Jag berättar att det INTE finns isbjörnar, att vi HAR tv och att huvudstaden heter Helsinki.
Som väntat så var puben för trång för 150 personer så vi bestämmer oss för att dra till en annan pub istället. Med oss följer två italienare, Claudio och Andrea.
Efter en stund av ölpimplande under mysigare omständigheter är det dags att bege sig mot nattklubben dit alla övriga utbytisar också är på väg.
Dansa, dansa, avbryta dansandet för någon irländsk snubbe inte kan bete sig, fortsätta dansa, avbryta igen för att be samma snubbe dra åt *piiip*. Gå bort från dansgolvet, prata, prata, prata, dansa, dansa. Herregud! En moshpit! Arvis och jag, som delar samma passion för grövre toner, blir i fullständig extas och hoppar genast in i högen av headbangande vildar. Mäkta skoj! Minifläskläpp och x antal blåmärken.
Sedan mitt i allt är klockan stängningsdags (barerna här stänger bajstidigt!) och på det följer det obligatoriska utbytet av telefonnumror med alla i gänget. Cristoph bor nära mig så jag har trygg eskort nästan ända fram till dörren.

Torsdag
Får kontakt med Petra. Hon kunde inte komma på festen p.g.a att hon hade haft jättesjukt i benet efter en lång jakt på lägenhet. Nu är hon jättenöjd för hon har hittat kämppä nära stan med relativt bra hyra. Vi bokar in kaffe senare på kvällen.
Middag/ kaffe och Murphy's med Petra. Sedan *piip, piip* meddelande från Crystal som undrar var man svänger. Så det blir en kväll ute igen med Crystal, Cristoph och Remi. Petra gick hem för att hon inte ville påfresta benet.

Fredag
Gänget börjar verkligen vara aktivt nu. Vi träffas IGEN för att anmäla oss kimpassa till en resa till Gallway, sedan för att grunda före studentfest på en klubb. Den här gången är så gott som alla från första natten på plats. Festen som följer var verkligen en höjdare. Jag träffade en trevlig person. Jag fick den trevliga personens nummer...and I'm sorry, but that's all the information you will get on that :P. Sedan dumpade jag de övriga och gick hem glad i hågen. Ville vara pigg och kry för vår road trip med Dani och Alan nästa dag.

Lördag
Road trip! Till Kinsale, en pittoresk liten fiskeby en halvtimmes körfärd från Cork. Vi utforskade ett gammalt fort. Alan skulle prompt krypa in i alla små hål. Jag stod mest med kikaren i högsta hugg och glodde ut mot havet. Jag tror jag såg skarvar. Men de såg mindre ut än våra skarvar...måste kolla upp.
Man kan inte besöka Kinsale utan att äta fisk! De flesta restauranger serverar färsk fisk i olika form. Mest poppis är förståss friterad serverad med franskisar som sedan dränks i vinäger. Shit så gott! Så måste man ju naturligtvis också provsmaka den lokala lagern. Slänga sig i väggen, Lapin Kulta och alla andra finska piss-lager!
Väl hemma så tar jag mod till mig och ringer upp snubben från igår. Jepp, jag får kontakt. And, I'm very sorry, but that's all the information you will get on that :P.
Gänget skall samlas igen för att gå på metal gig till en lokal heavy metal bar. Fem olika band spelar varav fyra var riktigt bra, varav ett var awesome! De rockade så hårt att jag offrade mina nackmuskler för dem. Skönt att veta att de kan röjja till det i leprechaun landet också.


I korthet är jag glad över att det finns en klick man kan kontakta när man känner sig ensam. och de är alla helt suveräna människor med skön humor.
Så är jag också glad över veckan som kommer...and that's all the information you will get on that :P.

Crumbs

Yay! Boilern funkar! Vi har värme!

Har nu ändrat så att det borde gå att kommentera även utan att vara registrerad.

Tänkte slänga ut några härliga citat från gårdagens orienteringstillfälle. Håll till godo.

Professorn i iriska berättar för oss att deras resor till Kerry är mycket trevliga.
"Kerry is a place with lot's of crack!"

*Hela salen (typ 200 utbytisar) småfnissar. Fransmännen ser ut som levande frågetecken.*

"In this case, crack is irish and means fun. Not the sort of crack that you are familiar with."

*Hela salen exploderar i skratt. Fransmännen ser på varann med förvånade blickar.*

Till näst kommer chefsbibliotekarien för att berätta om bibban.

"Right, I'll start by saying that there is NO crack what so ever at the library."

*Hela salen tjuter av skratt. fransmännen skrattar nervöst.*

Ett gäng killar från Students Union berättar om sig själva och om SU (Nej, har inget att göra med Mats Löfström what so ever!)

"So we, the staff at the SU, have different responsibility areas. And to make it easier for people to recognize witch one of us does what, we put balls of different colours behind our pictures on the presentation...Keith here is the navy ball. We are all confused with why he insists on calling the colour of the ball navy insted of blue. Doesn't Keith "the blue ball" sound sort of nice?"

*Alla män vrålar av skratt, jag sticker min halsduk i munnen och måste ta ett bättre stöd om stolen. Fransmännen viskar oroligt till varann.*

Greg "the Condom Guy" berättar om sex på campus.
"So does everybody get laid here in the UCC? Absolutely not. Statistics shows that students in their final year of studies have, in averege, had sex with 1.8 persons...what they do with the rest of that second person I don't wanna know."

The Condom Guy tar adjö
"Please don't call me the Condom Guy. Yes, I do give out free condom's but only at the office. There are actually some people who believe that I walk around with tons of condoms in my pockets all day long. That, good people, is FALSE!
Han blir avtackad av sin kollega.
"But to all you American girls, he does have a packet on at all cases for personal use."

Första dagarna

Jepp, här är man nu. Men det har inte varit lätt. Tänker inte ens nämna ordet Ryanair -kaki jag gjorde det ändå----. Nå väl, även om "flygbolaget som gud glömde trots att det bokstavligen skrapar honom i röven" inte gjorde resan ett dugg lättare så gjorde däremot resesällskapet uthärdandet mycket roligare. Stor kram till Jon och Fanny för det! (Jon! Jag vill ha facebook-bilder!)

Approx fem timmar efter landing på den gröna ön var min buss framme i Cork. Nu slog mig nervositeten på riktigt! Allt jag hade var en adress och telefonnummer till mina blivande kämppisar. Var få tag på taxi? Blir jag rånad så fort jag sätter foten ut ur bussen? Kommer nån att spränga busstation och allt i luften till minnet av nån long forgotten Irländsk frihetskämpe? Snabb spark i egen röv, komma ihåg Mojos råd ("Don't panic, allt löser sig!") fast grepp om väskan (15kg+3kg...=45€ därför kan Ryan Air---Förbannat! Jag ska det igen!---- flyga så billigt!) och marsch mot vad som ser ut som en rad av ivrigt väntande taxichaufförer. Därpå följer problem..
"Hi there, eh...Millerd street (?!?!?!)...thank you!"
"....?"
"Eeeeh *svetten lackar* MIIILLLEEERRDDDD street...I think..."
"...*chauffören lutar sig ut ur fönstret* OY PADDY! Do we have a Miiiillerrrrrrrd strrriiit in Caaarrrrk?"
*oförståeligt hojtande mellan taxibilar"

En massa yrande runt smågator i Cork senare står jag och frenetiskt trycker på en ringklocka till en röd dörr till ett milt halvfallfärdigt hus. Ingen kommer och öppnar. Helvete.
"Do you have a nooomberrr you can call, luv?"
"Yes I do..."
I andra ändan luren svarar en uppenbart halvgroggig person som visar sig vara Alan, min irländska house mate. Sekunden senare står jag med kappsäck och allt i en trång tambur och trycker hans hand. Husesyn, får nyckeln i ena handen, en öl i andra handen och tumlar ner i en av de icke fullt så rena sofforna. Alan babblar på och ursäktar för att han är halvt frånvarande och att Dani är helt frånvarande, d.v.s på jobb. Vi börjar häva öl och utbyta obligatoriskt kulturskillnadsprat. Efter några öl sitter vi båda och skrattar åt ryssar, julgubben, potatisar, engelsmän och gud vet vad annat. Alan försöker lära mig namnet på de irländska partierna. Han skrattar när jag försöker uttala de iriska namnen. Sen skrattar han åt att jag inte förstår när han talar "ren engelska". Sen skrattar han åt Baily, som är hans Jack Russel Terrier-mini verison- som har krypit upp bredvid mig. "Already bonding, I can see". Kort och gott så är Alan en genuint underbar person. Han lovar ta mig ut på stadstur i morgon och han fixar också fram en av hans gamla telefoner "So that you don't miss any calls from home". Tack och gonatt. Innan jag lägger mig klär jag på mig två par tröjor, långkalsonger, flanellpyjamasbyxor. I Irland har man inte uppfunnit isolering ännu så husen är skitkalla!

Torsdag, nyårsdag. Allt i Cork är stängt. Men vi går på rundtur ändå. Alan visar mig campusområdet. I'm telling you, av hela Cork så älskar jag Universitetsområdet mest. Neeej, jag är inte alls partisk. Staden är helt underbar med alla de små boutickkerna och de smala gatorna och floden, men campus...campus är som ett palats. Själva huvudbyggnaden ser ut som ett slott. De övriga byggnaderna, vissa nyare, andra äldre är byggda att matcha huvudbyggnaden perfekt.
Mest imponerad är jag ändå över campusparken. Hela området är praktiskt taget ett arboretum och i alla buskage hörs ett himla kvitter. I floden (jepp, campus ligger vid floden...eller borde det kallas ån på svenska?) simmar änder (konstiga irländska som jag inte ännu identifierat). Jag tror ärligt man måste vara biolog för att fullt förstå hur fantastiskt det är. På våren tänker jag ta med mig min lunch ut, sitta vid ån/floden och beundra black swans som enligt Alan brukar dyka upp då det blir lite varmare.

På kvällen träffade jag en ytterst krabulantisk Dani som hade firat nyår nånstans på eget håll. Även han visade sig vara en mycket trevlig kille med en hälsosam syn på livet och ytterst bra musiksmak...för det mesta. Igår tror jag att han spelade Eminem, men det kan likväl också ha varit Alan. Ytterst misstänksamt...

Alan (Irkku) och Dani (spanjor) är hittills mina ända house mates. De kastade ut den andra spanjoren och italienaren pös tillbaka till italien. Båda ser häftiga ut med tatueringar över hela kroppen och motorcyklar och kedjerökning och små minihundar och te med massa mjölk i och... Nå, ni fattar säkert.

Fredag spenderades flanerandes på stan. Jag inhandlande en del av det nödvändiga som inte kunde tas med från fädernesland. På kvällen bjöd Alan mig på mat. Sedan drack vi kalja hemma med Dani. I den stunden blev jag stört förälskad. Från första klunken...sammetslent och krämigt...Man hafva icke smäcket en stout förrän man smäcket Murphy's. Dyrt och heligt lovar jag att aldrig mer lika andäktigt dricka något annat. Till detta svarta guld jag lovar evig trohet...---Ehum, jag tror vi tar och avbryter där---
Jag började känna mig hängig och trött (NEJ inte p.g.a Murphy's, you dirt of an English whore!)så jag gick och la mig relativt tidigt. Huset var nu som en igloo efter att boilern puffat av. Tidigare frös jag, nu höll jag på att gå hädan och längtade allvarligt efter bastu.

Lördag tog jag mig ut på stan på egen hand men märkte snabbt att jag snart håller på att falla ihop i en liten anemisk hög om jag inte snabbt tar mig hem. Inhandlade soppa och youghurt och hasade mig hem. Bäddade ner mig och försökte sova trots att Nordenskiöld samtidigt hade expedition i mitt rum. Vaknade, kröp ut under täcket och observerade nyfiket min egen andedräkt en stund. Söderut (en trappa ner) var det betydligt varmare. Dani föreslog att vi skulle sticka ut på kalja med hans kompisar. Ay, to that!
Prisad vare gudarna, det finns heavy metal-pubs i Cork! Janis och Southern Comfort kan slänga sig i väggen! Iron maden ackompanjerat med Murphy's är något av den bästa kombinationen jag nånsin upplevt!

Söndag tog ut sin rätt. Man ska inte mosha omkring om man är sjuk. Så nu fick jag ligga till sängs med febern dansandes gavott i mitt inre medan trevliga illusioner om parkavenyer i vår övre våning och små djävular som kröp in genom mitt fönster lekte framför min inre blick. How cool ain't that! Alan hämtade meducin och värmefläkt och tyckte synd om mig. Dani stack in huvudet och tyckte likväl synd om mig och undrade om jag behöver nåt mer. I mitt yrande tillstånd kunde jag bara le och tacka nej tack och tacka alla helgon för mina härliga house mates.

Imorse mådde jag bättre. Så svälja ett glas paracetamol, dricka en halv liter appelcinjuice och sen iväg glatt skuttande till mitt palats univeristet. Hittade ganska så genast rätt sal var orienteringsprogrammet för utbytisar skulle hållas. Fick dock en mild chock när jag insåg att hela salen var fullproppad med Amerikaner. Till vänster, höger, framför mig, bakom mig...och hon bakom mig kunde inte sluta sparka på min stol och tjata om hur booooooring det är att lyssna på some old bitch talking about some stupid irish language that SHE ain't EVER gonna even CONSIDER learning!
Hopp, ljus i tunneln och intelligent life form found när talaren ber EU students sätta upp en hand. Åtminstone kanske en 60-80 st. Blev närmare bekant med en av dem, Petra från Tjeckien, i ett ömsesidigt tillstånd av total förvirring i jakt på en datasal. Stackars Petra har ingen stans att bo och hade spenderat natten på ett iskallt (har ingen på dessa öar hört talar om VÄRME?!?!) London flygfält. Käkade lunch med henne och imorgon ska vi mötas vidare för att fixa ID kort åt oss och forsätta vara förvirrade.

Nu har jag kramp i fingrarna så tänker sluta skriva. Hoppas ens någon uthärdat mitt svammel ända till slutet. Lämna gärna en kommentar så att jag vet att jag inte bara bloggar för mig själv. Det är ju trots allt på allmän begäran jag bestämde mig för att föra blogg.

Må gott där hemma i varma Finland. Jag postar pånytt om några dagar.