Sushi, stilettos och fågelsång

Länge sedan senaste inlägg. Inte mycket har egentligen hänt (iaf inget jag skulle skriva om i en allmän blogg, hah!). Vi har börjat inse det goda i att vara så många nationaliteter inblandade i ett enda gäng så vi utnyttjar det genom att bl.a. kocka för varann nu som då. För en vecka sedan kockade jag min specialare pasta med tomatsås åt folket. Inte direkt typiskt finskt, men det mottogs ändå med stor uppskattning. Sedan dess har Rémi kockat fransk potatisgratäng och nu väntar vi på att Anna, Christoph, Petra eller nån av italienarna skall visa vad de kan vid spisen. Crystal demonstrar Amerika från den bästa sidan genom att bjuda av sin ranch sås när vi är för lata för att kocka och bara beställer pizza.

Oh! På tal om mat så måste jag ju berätta att Cork har guldklimpar att komma med vad gäller restauranger. Den bästa hittills har varit en vegetarisk restaurang på Washington street. Dyr, men väl värt det. Jag åt en delikat jordärtskockssoppa till förrätt och så något som jag inte är helt säker på vad det var till varmrätt. Päronsallad med rucola och hasselnöt med ajoli och så nån form av panerade...rotsak...men vad det än var så var det svinigt gott!
Mitt andra favoritställe är en liten sushi take away som bl.a har vegetarisk sushi för bara 5,50 euro. Mums! Jag tvinagde en mycket motvillig Darragh med mig dit. De flesta irländare tycks anse att grönsaker är något man lämnar kvar på tallriken efter att ha ätit biffen och franskisarna så han visste inte riktigt vad han skulle beställa. Till slut hade vi en stor vegtarisk sushi och en japanese-style noodles som skulle kosnumeras. Men var? Det regnade så vi kunde inte stanna ute. Till slut kom Darragh på att vi kunde gå till busstationen. Mys! Så vi satt och slevade i oss nudlar och sushi och talade om vår "bussresa till Gallway" i ett förösk att vara övertygande för säkerhetsvakterna. Great craic! (=iriska för roligt).

Tänkte att jag, i brist på vilda historier att dela med mig, kunde berätta lite om på vilket sätt Cork och Irland i allmänhet skiljer sig från Finland.

För det första så bygger de inte så höga hus. I alla fall inte I Cork. Visst finns det höga hus, men de flesta är små och söta och byggda vägg i vägg med varann. Och i så gott som varje hörn finns det en pub. Konstigt nog så är det inte så vanligt att de spelar den typiska irländska pubmusiken som jag tänkte att jag skulle höra massor av här. Man måste riktigt söka upp de pubar som har live spelningar av traditionell musik för att få avnjuta den. De flesta pubar spelar samma skräp som spelas på radio. Igår var vi i en pub som hade live musik i form av studeranden som "jammar" trad. irländsk musik ihop (jmf. Bob's bar, tisdagar). De var jätteskickliga. Svårt att tro att det mesta de fick till stånd var mer eller mindre improviserat. Kanske jag borde ta med mig min mungiga och spela med...eller så kanske inte :P

En annan intressant sak är att de kör som galningar! Inte nog med att de kör på fel sida utan de gasar på precis hur mycket som helst och visar ingen respekt för fotgängare. Jag kollar efter bilar minst fem ggr innan jag korsar gatan. Nån av er kanske minns att jag talade om att skaffa en cykel och cykla i stan. Glöm det! Inte ens irländare cyklar för det är för farligt.

En annan sak man får se upp med på gatan är hundskit. Det tycks inte finnas nån lag för att plocka upp efter vovven här. Vilket är kosntigt för tydligen så har de väldigt strikta lagar på vad gäller att spotta tuggummi och kasta cigarettfimpar. Inte för att det heller har nån effekt för gatorna är helt vitprickiga av tuggummi.

Så till det som förbryllar mig mest vilket är klädseln på flickorna. Eller för att vara mer specifik, partyklädseln på flickorna. Känns hemskt att säga det men det bästa ordet för att beskriva det är slutty. Kort, kort, korta kjolar eller klänningar (och inga strumpisar under) och skyhöga stilettos och så förståss massvis med smink och uppfixat hår. Och så ser majoriteten av tjejerna ut en normal kväll ute. Intressant detalj är att trots stilettos så har jag ännu inte stött på en tjej som skulle ha varit längre en jag. De flesta irländare är nånstans där vid axelhöjd på mig. Och det gäller för stor del av männen också. Nåväl, Dani påstod att det kommer att ta mig två månader, sedan ser jag ut precis som de övriga tjejerna (alltså vad gäller klädsel, inte att jag plötsligt skulle krympa). Yeah right. Varför skulle jag, när t.o.m de flesta av männen anser att tjejerna klär sig som "skanky sluts".

Jag förstår inte hur tjejerna överlever? Inte bara kylan (de har inte på sig nåt mycket mer än en liten tröja eller tunn kappa när de går ut) utan också gatorna. Vinglandes fram på sina stilettos mitt i natten...Jag är tacksam över mina maihare och överlevnadsinstinkt som fungerar även efter tre-fyra stop. Och är det mer därtill så tar jag alltid den längre, men säkrare rutten hem (så du kan sova tryggt, mamma). Irland känns tryggt, men oberoende så lönar det sig aldrig att vara blåögd, och det gäller för oberoende av var i världen man befinner sig.

Cork är en väldigt vacker stad. I en dal med två floder som omsluter stadskärnan. I floderna simmar uttrar, måsar (small gull tror jag den heter, inte samma som vi har hemma), änder och i träderna sitter skarvar (som kallas "shags" på engelska, tack Johan!) som stora svarta siluetter. Rödhake, bofink och kungsfågel sjunger under dagen, koltrast förgyller gryningen och kvällen. Alldeles som vår i Finland! Och sådant är klimatet också. Varma atlantvindar gör att det småruggiga vädret ändå känns behagligt. Och visst regnar det så gott som varje dag, men inte som i Finland där regnet kan pågå i timmar i sträck. Oftast regnar det bara en liten stund och sedan kan solen lysa igen. Jag är jäkligt nöjd över att jag slipper uppleva slask och bitande kyla. Vill man ha snö så är det bara att ta sig till högre höjder (senaste söndag gjorde jag en snöängel uppe på en snötäckt bergstopp). Så pilutta er i slasklandet! Här är det vår!

Bilden är från söndagens utfärd till Mahon falls. Tagen av Rémi. (Thanks!)

Höga höjder

Sedan senaste uppdatering har livet mest gått mellan föreläsningar på UCC
och kvällsnöjen i form av hänga med fränder på mysiga pubbar.

Irländare spenderar största delen av fritiden i pubbar. Varje kväll ska det pimplas stouts. För min del började det kännas som dålig dejavú när jag för andra, eller var det tredje kvällen i rad hittade mig själv avrundandes på An Brough (vilket är iriska och betyder "skon"), som är en av de få pubbarna som har öppet efter elva. Så jag blev genast ivrig när Arvis berättade att de skulle sticka på vandring på söndag och att man är varmt välkommen att joina. Skönt med lite frisk luft som omväxling till de kvava pubbarna.

Klockan 8.30 söndag morgon bar det av. En buss fullastad med ivriga outdoor freaks. UCC Mountaineering society är ett aktivt gäng som ordnar vandringar varje söndag och väggklättring två dagar i veckan. De flesta såg tuffa och atletiska ut i sin proffsutrustning komplett bestående av Gore Tex™ -skor, -handskar, -rock, -byxor, -mössa, -ryggsäck, -iPod och -mobiltelefon. Jag kände mig retro med min gamla fjällräven och min raggavstötande snoukkarock köpt hemma på überrea.

Unegfär en timmes bussresa senare passerade vi en skylt som välkomnade oss till Kerry (låter "walking in Cork and Kerry mountains" bekant för nån?). landskapet runt omkring oss övergick från inte fullt så höga kullar till mycket höga kullar till nåt som åtminstone en finne från låglänta Södra Finland kunde kalla berg. Amerikanen som satt berdvid mig påpekade att det är så häftigt med vitt på marken...jag fattade noll...vaddå vitt? Sen förstod jag att hon menade "snön", alltså det lilla ynkliga vita som knappt syntes i gräset. Jag kontrade med ett "uhhuuh....". Bergen som vi skulle klättra upp på var delvis vitfläckiga vilket fick många i bussen att göra små utrop. "Actual snow!", "No, way! That's SO cool".

Lasta ur bussen, vänta medans GoreTex™ folket klär på sig ett extra lager...sedan ett extra lager till...och så ett till...vid det femte lagret verkade de flesta nöjda och vi kunde börja traska. Efter tio minuter kände jag att de tre lager JAG hade var för mycket och öppnade rocken.

Efter ett antal kilometrar var vi vid foten av berget som skulle bestigas. Eller egentligen bergen, eftersom det fanns två toppar. Lustigt nog heter bergen "Paps" vilket på litauiska betyder bröst (Arvis och Enata var ytterst roade). Passande nog fanns det två höga stenrösen på var topp som då alltså såg helt ut som...ja, ni fattar nog. Enligt gammal keltisk tro är bergen också brösten på gudinnan Anu. Så upp upp på tissarna började vi klättra. Relativt brant, men med en hel del buskar som passade bra för att grabba tag i.

Längst fram i bilden: Ineta och Arvis. Bilden tagen av Petra och stulen totalt utan lov. (Thanks!)

Någonstans vid 500m höjd försvårades uppåtstigandet av hagel. En massa hagel, som när vi kom ännu högre upp övergick till en massa snö. Och riktigt hård vind. Kändes riktigt som hemma med en rasande snöstorm och snöbollar som yrde i luften omrking mig när lekfulla irländare tog ut allt av det exotiska vädret. När vi pausade för att äta var jag så utmattad att jag la mig bekvämt i en snötäckt buske och knaprade slött på mina cookies. En kille tyckte det var himla lustigt att kasta en snöboll rakt in i mitt kexpaket. Jag var för utmattad för att hämnas så jag bjöd honom på ett snötäckt kex istället. En tjej påpekade att det var ett väl lamt sätt att hämnas på.
"Oh, but in Finland throwing snow is a part of traditional mating behaviour so I just reckon he likes me."
I nästa sekund får jag en stor näve snö ingnuggad i fejset av en annan kille som varit i Finland och lärt sig rätt teknik. Nästa gång ska jag hålla min stora trut stängd när det kommer till finska traditioner.

Killen som varit i Finland (som för övrigt heter Dave) ville visa upp att han kan en massa om vårt sköna land och att alla andra inte kan ett jota.
Dave: Name ONE famous person that comes from Finland.
Alla andra:........ööööööhhh......
Random typ. Abba..?
Vivi: HELL NO! And thank God for that!
Random typ: Those monsters who won the Eurovision...
Vivi fäller en tår. Oh, Lordi, ni har satt Finland på världskartan. Evigt tacksam jag är.
Övriga namn som dök upp var Mika Häkkinen och Kimi Räikkönen. Ingen nämnde Aalto, Sibelius, Snorkfröken, Snusmumkriken eller Ville Valo. Dave visste de flesta av våra "riktiga" kändisar. Dave är to.m ett stort fan av rågbröd och salmiak. Underbar typ!

Ett antal mycket ansträngande metrar uppåt senare befann vi oss på toppen. De ca. 700 metrarna över havet gav en utsikt som gjorde den hårda vandringen upp totalt värd det. Det dåliga vädret var tack och lov mycket lokalt så vi kunde se över hela landskapet. Alldeles fantastiskt vackert! Irland så som man verkligen föreställer sig att det skall se ut med underbara gröna kullar och sköna dalar. Shit att jag inte ännu äger en kamera. Vi får nöja oss med bilder stulna av Petra från Facebook.

På vägen ner till dalen mellan de två topparna övergick vädret plötsligt till solsken. Det kändes nästan löjligt vackert att traska fram i solskenet i en grön dal med fantstiska vyer på båda sidorna. Som en scen direkt tagen ur Lord of the Rings eller Highlander.

Upp upp igen mot nästa topp (man kan ju inte bara besöka det ena bröstet!). Den toppen var om möjligt ÄNNU blåsigare än den förra. Vi stod och lekte segel med kroppen halvt lutandes över ett stup med vinden bärandes oss. Oh, Jack I'm flying!

Petra med den ena av de två topparna i bakgrunden.

Ner, ner, ner. Skrämma en skock nyfikna får på vägen. Aboslut en miljon euro fiilis. Ytterst sugen på ett stop. Buss till närmaste by. Dricka ett stop. Buss tillbaka till Cork, fortsätta till pubben och ta ett par stop till, men den här gången med dejavú-känslan utbytt mot en känsla av en mycket lyckad dag som verkligen förtjänar belöning i form av Murph's. Och med en ny grupp av härliga bekanta. Och nu har jag bestämt mig för att deras sällskap ska bli rutin för mig. Väggklättring varje måndag och onsdag och vandring varje söndag. Grand!

Ett av de skrämda fåren eller min nya house mate?

Ja, jo, sen måste jag ju, innan jag avslutar, också berätta att vi fått en ny rumskamrat i huset. han heter Darragh, är frisör och helt jättehärlig! Han kom just hem från att ha varit och jobbat i Portugal som frisör på en modeshow. Coolt!

Nu ska jag sova. Nighty night-night!

Första veckan

Under vilken Vivi skaffar sig ett gäng, gör en road trip,
moshar loss och ringer ett mycket nervöst telefonsamtal.

Onsdag
Onsdag kväll skulle det ordnas den första festen för utbytisar. Vi skulle alla träffas på campusområdet för att sedan tillsammans gå till "mysterious location". På plats fanns ca. 150 ivriga utbytisar. Jag står och spanar efter Petra, men det verkar som om hon bestämt sig för att inte dyka upp. Börjar känna mig obekväm bland alla amerikaner så jag bestämmer sig för att ta kontakt med första bästa som pratar engelska med accent. I nästa stund hör jag en kille bryta på franska.

"Hi, are you Erasmus students..?"
"Yeees, we are. Where are you from."
"Finland."

Två av killarna i gruppen blir glada. Tydligen hade de en legendarisk finsk utbytis här under hösten. "He was crazy!"
Den mysiga gruppen människor består av Remi från Frankrike, Cristoph från Tyskland, Enata och Arvis från Litauen, Anna från Polen och Crystal från Iowa. Det råkar sig att Anna också studerar Environmental science, tillsammans beklagar vi oss över att vi inte hittar var och när våra kurser går.
Efter en stund gastar en av arrangörerna nåt om att vi skall nu gå till en pub. En pub? 150 personer in i EN pub? Well, okay then. På vägen snackar jag med Cris, en sympatisk kille från New Jersey som inte vet ett skvatt om Finland. Jag berättar att det INTE finns isbjörnar, att vi HAR tv och att huvudstaden heter Helsinki.
Som väntat så var puben för trång för 150 personer så vi bestämmer oss för att dra till en annan pub istället. Med oss följer två italienare, Claudio och Andrea.
Efter en stund av ölpimplande under mysigare omständigheter är det dags att bege sig mot nattklubben dit alla övriga utbytisar också är på väg.
Dansa, dansa, avbryta dansandet för någon irländsk snubbe inte kan bete sig, fortsätta dansa, avbryta igen för att be samma snubbe dra åt *piiip*. Gå bort från dansgolvet, prata, prata, prata, dansa, dansa. Herregud! En moshpit! Arvis och jag, som delar samma passion för grövre toner, blir i fullständig extas och hoppar genast in i högen av headbangande vildar. Mäkta skoj! Minifläskläpp och x antal blåmärken.
Sedan mitt i allt är klockan stängningsdags (barerna här stänger bajstidigt!) och på det följer det obligatoriska utbytet av telefonnumror med alla i gänget. Cristoph bor nära mig så jag har trygg eskort nästan ända fram till dörren.

Torsdag
Får kontakt med Petra. Hon kunde inte komma på festen p.g.a att hon hade haft jättesjukt i benet efter en lång jakt på lägenhet. Nu är hon jättenöjd för hon har hittat kämppä nära stan med relativt bra hyra. Vi bokar in kaffe senare på kvällen.
Middag/ kaffe och Murphy's med Petra. Sedan *piip, piip* meddelande från Crystal som undrar var man svänger. Så det blir en kväll ute igen med Crystal, Cristoph och Remi. Petra gick hem för att hon inte ville påfresta benet.

Fredag
Gänget börjar verkligen vara aktivt nu. Vi träffas IGEN för att anmäla oss kimpassa till en resa till Gallway, sedan för att grunda före studentfest på en klubb. Den här gången är så gott som alla från första natten på plats. Festen som följer var verkligen en höjdare. Jag träffade en trevlig person. Jag fick den trevliga personens nummer...and I'm sorry, but that's all the information you will get on that :P. Sedan dumpade jag de övriga och gick hem glad i hågen. Ville vara pigg och kry för vår road trip med Dani och Alan nästa dag.

Lördag
Road trip! Till Kinsale, en pittoresk liten fiskeby en halvtimmes körfärd från Cork. Vi utforskade ett gammalt fort. Alan skulle prompt krypa in i alla små hål. Jag stod mest med kikaren i högsta hugg och glodde ut mot havet. Jag tror jag såg skarvar. Men de såg mindre ut än våra skarvar...måste kolla upp.
Man kan inte besöka Kinsale utan att äta fisk! De flesta restauranger serverar färsk fisk i olika form. Mest poppis är förståss friterad serverad med franskisar som sedan dränks i vinäger. Shit så gott! Så måste man ju naturligtvis också provsmaka den lokala lagern. Slänga sig i väggen, Lapin Kulta och alla andra finska piss-lager!
Väl hemma så tar jag mod till mig och ringer upp snubben från igår. Jepp, jag får kontakt. And, I'm very sorry, but that's all the information you will get on that :P.
Gänget skall samlas igen för att gå på metal gig till en lokal heavy metal bar. Fem olika band spelar varav fyra var riktigt bra, varav ett var awesome! De rockade så hårt att jag offrade mina nackmuskler för dem. Skönt att veta att de kan röjja till det i leprechaun landet också.


I korthet är jag glad över att det finns en klick man kan kontakta när man känner sig ensam. och de är alla helt suveräna människor med skön humor.
Så är jag också glad över veckan som kommer...and that's all the information you will get on that :P.

Crumbs

Yay! Boilern funkar! Vi har värme!

Har nu ändrat så att det borde gå att kommentera även utan att vara registrerad.

Tänkte slänga ut några härliga citat från gårdagens orienteringstillfälle. Håll till godo.

Professorn i iriska berättar för oss att deras resor till Kerry är mycket trevliga.
"Kerry is a place with lot's of crack!"

*Hela salen (typ 200 utbytisar) småfnissar. Fransmännen ser ut som levande frågetecken.*

"In this case, crack is irish and means fun. Not the sort of crack that you are familiar with."

*Hela salen exploderar i skratt. Fransmännen ser på varann med förvånade blickar.*

Till näst kommer chefsbibliotekarien för att berätta om bibban.

"Right, I'll start by saying that there is NO crack what so ever at the library."

*Hela salen tjuter av skratt. fransmännen skrattar nervöst.*

Ett gäng killar från Students Union berättar om sig själva och om SU (Nej, har inget att göra med Mats Löfström what so ever!)

"So we, the staff at the SU, have different responsibility areas. And to make it easier for people to recognize witch one of us does what, we put balls of different colours behind our pictures on the presentation...Keith here is the navy ball. We are all confused with why he insists on calling the colour of the ball navy insted of blue. Doesn't Keith "the blue ball" sound sort of nice?"

*Alla män vrålar av skratt, jag sticker min halsduk i munnen och måste ta ett bättre stöd om stolen. Fransmännen viskar oroligt till varann.*

Greg "the Condom Guy" berättar om sex på campus.
"So does everybody get laid here in the UCC? Absolutely not. Statistics shows that students in their final year of studies have, in averege, had sex with 1.8 persons...what they do with the rest of that second person I don't wanna know."

The Condom Guy tar adjö
"Please don't call me the Condom Guy. Yes, I do give out free condom's but only at the office. There are actually some people who believe that I walk around with tons of condoms in my pockets all day long. That, good people, is FALSE!
Han blir avtackad av sin kollega.
"But to all you American girls, he does have a packet on at all cases for personal use."

Första dagarna

Jepp, här är man nu. Men det har inte varit lätt. Tänker inte ens nämna ordet Ryanair -kaki jag gjorde det ändå----. Nå väl, även om "flygbolaget som gud glömde trots att det bokstavligen skrapar honom i röven" inte gjorde resan ett dugg lättare så gjorde däremot resesällskapet uthärdandet mycket roligare. Stor kram till Jon och Fanny för det! (Jon! Jag vill ha facebook-bilder!)

Approx fem timmar efter landing på den gröna ön var min buss framme i Cork. Nu slog mig nervositeten på riktigt! Allt jag hade var en adress och telefonnummer till mina blivande kämppisar. Var få tag på taxi? Blir jag rånad så fort jag sätter foten ut ur bussen? Kommer nån att spränga busstation och allt i luften till minnet av nån long forgotten Irländsk frihetskämpe? Snabb spark i egen röv, komma ihåg Mojos råd ("Don't panic, allt löser sig!") fast grepp om väskan (15kg+3kg...=45€ därför kan Ryan Air---Förbannat! Jag ska det igen!---- flyga så billigt!) och marsch mot vad som ser ut som en rad av ivrigt väntande taxichaufförer. Därpå följer problem..
"Hi there, eh...Millerd street (?!?!?!)...thank you!"
"....?"
"Eeeeh *svetten lackar* MIIILLLEEERRDDDD street...I think..."
"...*chauffören lutar sig ut ur fönstret* OY PADDY! Do we have a Miiiillerrrrrrrd strrriiit in Caaarrrrk?"
*oförståeligt hojtande mellan taxibilar"

En massa yrande runt smågator i Cork senare står jag och frenetiskt trycker på en ringklocka till en röd dörr till ett milt halvfallfärdigt hus. Ingen kommer och öppnar. Helvete.
"Do you have a nooomberrr you can call, luv?"
"Yes I do..."
I andra ändan luren svarar en uppenbart halvgroggig person som visar sig vara Alan, min irländska house mate. Sekunden senare står jag med kappsäck och allt i en trång tambur och trycker hans hand. Husesyn, får nyckeln i ena handen, en öl i andra handen och tumlar ner i en av de icke fullt så rena sofforna. Alan babblar på och ursäktar för att han är halvt frånvarande och att Dani är helt frånvarande, d.v.s på jobb. Vi börjar häva öl och utbyta obligatoriskt kulturskillnadsprat. Efter några öl sitter vi båda och skrattar åt ryssar, julgubben, potatisar, engelsmän och gud vet vad annat. Alan försöker lära mig namnet på de irländska partierna. Han skrattar när jag försöker uttala de iriska namnen. Sen skrattar han åt att jag inte förstår när han talar "ren engelska". Sen skrattar han åt Baily, som är hans Jack Russel Terrier-mini verison- som har krypit upp bredvid mig. "Already bonding, I can see". Kort och gott så är Alan en genuint underbar person. Han lovar ta mig ut på stadstur i morgon och han fixar också fram en av hans gamla telefoner "So that you don't miss any calls from home". Tack och gonatt. Innan jag lägger mig klär jag på mig två par tröjor, långkalsonger, flanellpyjamasbyxor. I Irland har man inte uppfunnit isolering ännu så husen är skitkalla!

Torsdag, nyårsdag. Allt i Cork är stängt. Men vi går på rundtur ändå. Alan visar mig campusområdet. I'm telling you, av hela Cork så älskar jag Universitetsområdet mest. Neeej, jag är inte alls partisk. Staden är helt underbar med alla de små boutickkerna och de smala gatorna och floden, men campus...campus är som ett palats. Själva huvudbyggnaden ser ut som ett slott. De övriga byggnaderna, vissa nyare, andra äldre är byggda att matcha huvudbyggnaden perfekt.
Mest imponerad är jag ändå över campusparken. Hela området är praktiskt taget ett arboretum och i alla buskage hörs ett himla kvitter. I floden (jepp, campus ligger vid floden...eller borde det kallas ån på svenska?) simmar änder (konstiga irländska som jag inte ännu identifierat). Jag tror ärligt man måste vara biolog för att fullt förstå hur fantastiskt det är. På våren tänker jag ta med mig min lunch ut, sitta vid ån/floden och beundra black swans som enligt Alan brukar dyka upp då det blir lite varmare.

På kvällen träffade jag en ytterst krabulantisk Dani som hade firat nyår nånstans på eget håll. Även han visade sig vara en mycket trevlig kille med en hälsosam syn på livet och ytterst bra musiksmak...för det mesta. Igår tror jag att han spelade Eminem, men det kan likväl också ha varit Alan. Ytterst misstänksamt...

Alan (Irkku) och Dani (spanjor) är hittills mina ända house mates. De kastade ut den andra spanjoren och italienaren pös tillbaka till italien. Båda ser häftiga ut med tatueringar över hela kroppen och motorcyklar och kedjerökning och små minihundar och te med massa mjölk i och... Nå, ni fattar säkert.

Fredag spenderades flanerandes på stan. Jag inhandlande en del av det nödvändiga som inte kunde tas med från fädernesland. På kvällen bjöd Alan mig på mat. Sedan drack vi kalja hemma med Dani. I den stunden blev jag stört förälskad. Från första klunken...sammetslent och krämigt...Man hafva icke smäcket en stout förrän man smäcket Murphy's. Dyrt och heligt lovar jag att aldrig mer lika andäktigt dricka något annat. Till detta svarta guld jag lovar evig trohet...---Ehum, jag tror vi tar och avbryter där---
Jag började känna mig hängig och trött (NEJ inte p.g.a Murphy's, you dirt of an English whore!)så jag gick och la mig relativt tidigt. Huset var nu som en igloo efter att boilern puffat av. Tidigare frös jag, nu höll jag på att gå hädan och längtade allvarligt efter bastu.

Lördag tog jag mig ut på stan på egen hand men märkte snabbt att jag snart håller på att falla ihop i en liten anemisk hög om jag inte snabbt tar mig hem. Inhandlade soppa och youghurt och hasade mig hem. Bäddade ner mig och försökte sova trots att Nordenskiöld samtidigt hade expedition i mitt rum. Vaknade, kröp ut under täcket och observerade nyfiket min egen andedräkt en stund. Söderut (en trappa ner) var det betydligt varmare. Dani föreslog att vi skulle sticka ut på kalja med hans kompisar. Ay, to that!
Prisad vare gudarna, det finns heavy metal-pubs i Cork! Janis och Southern Comfort kan slänga sig i väggen! Iron maden ackompanjerat med Murphy's är något av den bästa kombinationen jag nånsin upplevt!

Söndag tog ut sin rätt. Man ska inte mosha omkring om man är sjuk. Så nu fick jag ligga till sängs med febern dansandes gavott i mitt inre medan trevliga illusioner om parkavenyer i vår övre våning och små djävular som kröp in genom mitt fönster lekte framför min inre blick. How cool ain't that! Alan hämtade meducin och värmefläkt och tyckte synd om mig. Dani stack in huvudet och tyckte likväl synd om mig och undrade om jag behöver nåt mer. I mitt yrande tillstånd kunde jag bara le och tacka nej tack och tacka alla helgon för mina härliga house mates.

Imorse mådde jag bättre. Så svälja ett glas paracetamol, dricka en halv liter appelcinjuice och sen iväg glatt skuttande till mitt palats univeristet. Hittade ganska så genast rätt sal var orienteringsprogrammet för utbytisar skulle hållas. Fick dock en mild chock när jag insåg att hela salen var fullproppad med Amerikaner. Till vänster, höger, framför mig, bakom mig...och hon bakom mig kunde inte sluta sparka på min stol och tjata om hur booooooring det är att lyssna på some old bitch talking about some stupid irish language that SHE ain't EVER gonna even CONSIDER learning!
Hopp, ljus i tunneln och intelligent life form found när talaren ber EU students sätta upp en hand. Åtminstone kanske en 60-80 st. Blev närmare bekant med en av dem, Petra från Tjeckien, i ett ömsesidigt tillstånd av total förvirring i jakt på en datasal. Stackars Petra har ingen stans att bo och hade spenderat natten på ett iskallt (har ingen på dessa öar hört talar om VÄRME?!?!) London flygfält. Käkade lunch med henne och imorgon ska vi mötas vidare för att fixa ID kort åt oss och forsätta vara förvirrade.

Nu har jag kramp i fingrarna så tänker sluta skriva. Hoppas ens någon uthärdat mitt svammel ända till slutet. Lämna gärna en kommentar så att jag vet att jag inte bara bloggar för mig själv. Det är ju trots allt på allmän begäran jag bestämde mig för att föra blogg.

Må gott där hemma i varma Finland. Jag postar pånytt om några dagar.